1.

Klockan är kanske nollsju:femton och jag är, liksom resten av min hemstad, på väg till dagens kneg. Jag trängs på en buss med andra nyvakna, olyckliga själar när det slår mig. Ja, det fullständigt kommer över mig, slår mig som en ljummen fläskkotlett över högra kinden.

In i bussen stiger en man. Håret är tunt och gråspräckligt, skjortan välstruken och uppsynen något självgod. Han håller hela tiden blicken lite över våra andras huvuden, så att ansiktet konstant ses lätt underifrån. Och jag känner det direkt, att jag står under honom. Hela hans varelse utstrålar den makt han besitter, folkmassan i de trånga bussgångarna liksom skingrar sig för att inte råka smutsa ned den dyra kostymen när han passerar.

Den ljumma fläskkotletten lämnar ett svidande sår på min kind. Jag har plötsligt förstått allt: den enda skillnaden mellan honom och mig är att han valt sin position medan jag inte förrän nu vetat om att jag haft ett val. Ett val att vara som honom, vara en Göran.

Så jag blir Göran.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s